Hände nått så sjukt märkligt ikväll! Jag förstår inte hur jag lyckas hamna i så konstiga situationer hela tiden…

Stack ut för att äta middag vid 20-tiden. Tänkte röra mig in mot centrum och längsmed vägen ta några skatter! Gick igenom Parque del Retiro och loggade tre skatter, sen fortsatte jag upp mot Puerta del Alcalá där jag letar efter “Miralá…. miralá“, när jag står där och känner efter under räcket till ett parkeringsgarage skriker någon man “Vad håller du på med?!” med skarp stämma. Jag vänder mig om och ser en man i mörk kostym tillsammans med en välklädd kvinna i mörka glasögon. Hon säger att hon är polis och frågar vad jag gör. Jag tänker “Fan, fan fan! Varför bli upptäckt nu, i Spanien, och av Polisen??”. Jag har hittat nästan 200 skatter och bara blivit upptäckt en enda gång vad jag minns (då i Sverige).

Aja, jag tänker att det är väl bara att försöka förklara och hoppas på att de köper det. “Es un juego, estoy buscando un … como se llama, treasure? … “

De lyssnar och berättar att de misstänkte någon form av knarkgömma. Mannen berättade att han jobbade i närheten och har sett andra personer leta efter något just där, men har aldrig tidigare vågat konfrontera dem.

För att styrka min berättelse känner jag att jag måste hitta skatten för att visa att den innehåller en loggbok och inget knark. Jag letar och letar, utan framgång, samtidigt som jag förklarar för dem att det är ett spel som pågår i hela världen och att jag själv är från Sverige. Jag visar också appen jag använder i mobilen och där kunde de se spoilerbilden som visade exakt samma ställe.

Efter en liten stund säger kvinnan “Lo he encontrado!”, hon säger att hennes polisögon har lätt att uppfatta suspekta lådor.

Jag öppnar lådan och ser att det t.ex. hade varit en från Prag där, vilket imponerade på poliskvinnan som hittade skatten!
Det låg till och med en stash-note på spanska i lådan så de kunde få läsa en lite bättre förklaring till vad spelet gick ut på!

Precis efter att jag signerat loggen och tänkte lägga tillbaka skatten kommer ytterligare en man förbi. Det var en sån där försäljare som brukar besöka restauranger och sälja rosor. Mannen i kostym hälsade på honom och presenterade mig för honom, vilket jag tyckte kändes lite märkligt. Hur kan en liten gatuförsäljare känna till den här bankmannen, eller vad han nu jobbade som?

Gatuförsäljaren sa “Eso es un gran hombre. Un gran, gran, gran hombre!” och jag förstod att han verkligen såg upp till honom. Men vem var han? Var det någon känd spansk politiker? Mannen svarade lite generat att gatuförsäljaren minsann inte heller var vem som helst, han orkade gå över 2 mil om dagen för att sälja blommor.

Mannen i kostym sa till gatuförsäljaren att jag var värd en ros, så gav gatuförsäljaren mig en röd fin ros.

Sen tackade de för sig och skulle gå vidare, jag tackade så hemskt mycket för rosen.

Men precis när jag vände mig om sa han “¡Hombre! habéis cenado?”, alltså om jag ätit. Jag sa njae, att jag faktiskt var ute för att hitta någonstans att äta. Han svarade att jag inte behövde leta något mer, för han var hade ett ställe. Han var alltså restaurangägare!

Vi gick runt hörnet och jag vet att jag befinner mig i de rikare områdena i Madrid. Vi går fram till en lyxrestaurang vid namn Ramses. Han ber mig att sätta mig ned medan han pratar lite med en vakt. Sedan säger han till mig att jag är inbjuden och önskar mig en god måltid innan han går tillbaka till sin fru.

El camarero (har glömt vad det heter på Svenska ><) kommer fram och önskar mig välkommen och frågar om jag vill ha menyn. “Ja tack”, svarar jag och försöker tänka på att vara så artig som möjligt.

Jag får en tjock meny, men hittar ingen mat… Det är tydligen en dryckes-meny! Jag bläddrar lite försiktigt i den och svimmar av priserna, det fanns vin för över 300€. Hittar inget för under 15€, får lite panik och funderar på om man kan beställa vatten på ett sånt här ställe.

Innan jag hinner bestämma vad jag vill ha så kommer el camarero tillbaka och frågar vad jag vill ha, jag försökte lite snyggt säga att jag inte dricker alkohol och undrar om det finns nått alkoholfritt. Han svarar att visst gör det det! Vad vill du ha? Vill du ha en “Mojito sin alcohol”? För att inte krångla till det så svarar jag “Si, si, me parece bien!” varpå han ställer lite följdfrågor om smak, temperatur och fruktighet. Jag försöker så fint jag kan säga “ta whatever som är gott!”.

Sen frågar han vad jag vill ha att äta: Fisk, Kött eller Fågel? Jag tänkte wtf, kan jag inte få se menyn? Men svarade “Fisk” för jag är trött på kött (och fågel är inte min starka sida)… Då går han iväg och hämtar en specifik meny för kötträtterna och jag förstår att detta ställe är speciellt! Jag har nog aldrig varit på en så fin restaurang! Jag tänker hela tiden “Måste Nia, inte Dua!”.
Kollar igenom menyn, men känner mig lite stressad, för camareron står bredvid och tittar på mig. Ögnar snabbt igenom priserna som stressade mig ännu mer… Tog det billigaste (vet inte vad det är, nånting Mar de Buyon tror jag) för 22€.

Strax därpå kommer de in med ett fat oliver, syltlök och en skål med tre olika sorters varmt nybakt bröd. Dessutom kom min iskalla Mojito som var röd och fruktig! Jag sitter och njuter av detta en bra stund, gott var det! Justja, det var en skål med stora goda parmesanbitar också! Riktig parmesanost!

Ser fyra vakter gå omkring med hörsnäcka och mygga. Funderar på vad de gör där, men tänker att de kanske är livvakter till någon av gästerna (som såg ut att vara rika) eller så är de anställda av restaurangen för att ge trygghet till gästerna. Lite läskigt att vara på restaurang med så mycket folk runt omkring.

Tillslut (inte så lång väntan egentligen, hade fullt upp med oliverna) så kom maten in! Det var inte så stor skål, men vad ska man förvänta sig på ett sånt här ställe egentligen?
Det såg snyggt ut! Rosakött på en bädd av grön sallad, med nått vitt i mitten. Dessutom lite sjögräs i kanten. Jag tänker att det är nog ätbart, annars skulle det inte ligga på tallriken!

Smakar lite försiktigt, försöker sitta rak i ryggen och äta med både kniv och gaffel. Anstränger mig för att äta långsamt.
Det smakar ungefär som Krabba. Det kan mycket väl ha varit krabba, med det rosa köttet i botten och det vita ovanpå. Sen slår det mig att det kanske är hummer. Jag har nog aldrig ätit hummer så jag vet inte hur det smakar, men om det är liknande krabba så kanske det var hummer?
Hur som helst var det gott! Mycket gott! Och till min förvåning blev jag mätt, även om det från början inte såg ut att vara så mycket!

Efteråt kommer camareron fram och frågar om jag var nöjd, jag svarar att jag är jättenöjd och det var jättegott.
“¿Queréis tomar postre?” Jag tänker att det inte är ofta man är på nått sånt här ställe, så varför inte? “¿Qué tenéis?” säger jag och ångrar mig nästan direkt, vet att jag inte har råd.

Men nåja, han kommer med en meny för efterrätterna och jag läser igenom dem. Inte lika chockartade priser, de kostar “bara” 5-10€. Jag hittar nått som jag tror är äppelpaj och tänker att det älskar jag! Det beställer jag!

In kommer de med den konstigaste äppelpajen jag sett! Det är en tunn kaka med en klick glass och något som liknar ett äpple dränkt i colasås.
Det var gott! Äpplet var bara fejkat, det var en lös äppelstjälk de satt ned i varma äppelklyftor som de satt ihop till ett miniäpple. Det var inte riktigt cola-sås, men nån söt sirap typ.
Kombinationen av varmt äpple med kall glass var perfekt! Och “pajbotten” var också god!

Sen när jag ätit upp kommer camareron tillbaka och frågar om jag var nöjd. Jag sa att det var den bästa efterätt jag ätit (det var det kanske inte riktigt, men god var den!).
Jag tänker efter på vilket kort jag har mest pengar, och om det är tillräckligt… Lite orolig ber jag efter notan.

Han kilar iväg till kassan och kollar, sen till en av vakterna och samtalar med honom, sen tillbaka till mig och säger att jag inte behöver betala. Jag tittar frågande på honom och han förklarar att Jorge, alltså mannen som bjöd in dig, betalar för dig. Jag tänker att jag måste höra fel, jag förstår inte.
“Du var hans gäst här idag och behöver inte betala.” Jag säger att det var väldigt snällt och tackar så mycket för maten. Jag reser mig och tackar vakterna också. Visste inte riktigt vad jag skulle säga mer än “Muchas Gracias!”.

Påvägen hem går jag och håller i min ros som jag fick av honom tidigare under kvällen. Så galen kväll! Varför bjöd han mig på middag?

Jag förstår inte hur jag lyckas hamna i så konstiga situationer hela tiden…